Sprittningar i kroppen

Idag har det varit en sådan där dag då jag bara har njutit av allt. Det är nog här det är menat att jag ska bo. När jag får sprittningar i kroppen, då mår jag som bäst.

Imorse när jag vaknade så hade jag inte alls några speciella planer, förutom att s t ä d a, vilket det inte blev så mycket av.
- Kim, vi går till Violet...kom dit sen om du vill, ropade Anne-Maj.

-Okeeey, ropade jag tillbaka.

Så ja, jag gick dit och fikade med familjen A/S, ute i det ovanligt varma novembervädret. Lovely.

Jag tyckte jag förtjänade en cupcake (vilket jag inte hade ätit på ett tag) och för att jag igår "fick reda" på att jag förmodligen har benhinneinflammation. Varje gång jag har sprungit så får jag ont i benen. Men som jag brukar tänka...hakuna matata.

Jag kanske har ansträngt mig lite för mycket den senaste veckan. Jag får i vilket fall som helst ta det lugnt nu, för jag har blivit förkyld.

Åter till denna loveliga day...Efter att vi hade varit på Violet så gick jag & Kalle till en ny marknad som har "öppnat", nära Gustafs skola. Netil heter den. Jag blev kär vid första ögonkastet och även i ett par skor. Jag testade dem och behöll dem på. Fem pund fick jag ge för dessa.

Precis innan jag skulle gå därifrån så bläddrade jag igenom några LP-skivor och hittade The Beach Boys och frågade vad han ville ha för den..."Three pounds". Damit, jag hade lite mer än ett pund i väskan, but guess what...jag fick den för 1 pund. Han sa "it´s for your beautiness". Haha kul.
Innan vi gick till den marknaden stannade vi till vid Pub On The Park, för där finns det en mini-mini marknad med kläder, skor och väskor. Jag testade ett antal plagg, men fastnade för en prickig 50-tals pennkjol. Den var som klippt och skuren för mig. Kalle sa: "du måste bara köpa den Kim", so I did.
Jag är mycket nöjd med mina fynd idag!

Igår hade Gustaf & jag en heldag tillsammans. So we went to Clissold Leisure Centre. Det är ett badhus/träningscenter --> http://www.gll.org/centre/clissold.asp.
Jag hade aldrig varit i det området förut, så jag hade ingen aning om hur man tog sig dit, men vi kom fram till slut...efter några byten. Inte ens busschauffören visste hur jag skulle åka, så jag vände mig om och frågade en random person. Det är just det här jag tycker om med England...de är så hjälpsamma. Hon sa "stå med mig så ska jag förklara hur ni fortsätter efter den här busseresan". Awesome.
När vi väl var på plats så kände jag mig verkligen som en mamma och det verkar vissa tro att jag är också. Inte första gången jag hör någon säga "his mum blablabla". Jaja.
Innan det var dags att åka därifrån så tog vi en liten fika. Mysigt.
Hemresan kändes väldigt lång. Gustaf somnade på bussen, så jag fick använda mina icke-stora armmuskler. Jag kan ju säga såhär...jag var helt slut när vi kom hem och ändå orkade jag göra köttbullar. Good work Kim!

Goodnight.